Jag har blivit omhändertagen som en prinsessa på Bollnäs Sjukhus. Kunde inte haft det bättre. När jag vaknade upp ur narkosen igår hade jag så jäääkla ont. Så ont så jag var helt borta. Fick mer morfin så då blev jag mysig igen. Pratade med tavlor och kände inte att jag hade en liter urin i blåsan. Tur dom tvingade mig på toan.

Natten gick bra, fick så mycket smärtstillande så kände inte, men idag.. oouuff.... Värsta jag varit med om. Ont bak på låret, på knät.. Där de tog senan, överallt. Och övningarna jag fått har jag börjat med idag. Hemskt lätta, men de är fan omöjliga på det opererade knät. Gruvar mig lite inför att lära mig ta 10 sprutor på mig själv de kommande dagarna. Nu ska jag på med ispåsen och sen ta dagens sista tabletter och försöka få lite mer sömn..


Igår när jag kom. Fick finfina sjukhusrocken, knästrumpor och skoskydd. Läckert


Korvfingrarna


Några timmar efter operationen, ispåse på!


Under bandaget. Hej svullen! Usch. Vill inte ens tänka på hur det ser ut under plåstret med metallgrejerna..

Helt plötsligt blev det dan före doppare dan. Ska bli spännande  att se om jag kommer kunna somna ikväll. Det här är allt som cirkulerar i mitt huvud just nu. Ska strax börja packa ordning min lilla resväska. Haha. Vilken liten weekend jag ska åka på. Har laddat upp med korsordstidningar (jag och tanterna) och lite annat. Det stod att man kunde ha med sig "handarbete". Sticka gör ju inte jag..

Och fasta ska jag göra. Så planerar min sista måltid. Planerar min sista promenad. Min sista.. Ja. Det känns nästan som jag förbereder mig inför döden. Haha. Ha. Nu när det är dags har jag ingen lust alls. De som känner mig vet att bara ord om blod, senor, sår, stygn, nålar (aaj), sprutor (aaajjj) osv får mig att bli spyfärdig. Näää. Fy vad äckligt.

hejdå

 

 

Nu börjar det bli verkligt. Ska snart traska iväg till vårdcentralen för blodtryckskontroll. Imorgon ska jag tvätta hela kroppen med desinfektion som luktar helvete. Börjar få lite operationsångest. Som när man har 40årskris.

Gaah! Hjälp! Måste göra det! Och det! Och det.. Hehe. Men klart jag bryr mig, och det är väl därför jag är nervös. Nervös är väl fel ord. Mer. Dåligt förväntansfull.. Haha. Det är ju min egen kropp, som jag bara vill ska bli bra och som vanligt. Men det kommer aldrig bli som vanligt...

Och det knakar, knäpper, hoppar, låser sig och sticker iväg. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Mm. Idag är det AFTON. Igår hade jag en trevlig afton. Hos Emmy med mannen hon delar sitt hjärta med. Tre blonda mongos. Vi åt, skrattade och bara var. Hemskt trevlig kväll.

Kvällens blåkullaoutfit (tackar och bockar för den fantastiskt fina luggen jag hade..):




"Jag är så rädd för att backa in i en annan bil.. Så jag tar det osäkra före det säkra."

Okej. Idag har jag insett att om precis en vecka kommer jag inte kunna göra det jag gjort idag (tränat) och det jag ska göra (gå normalt till bussen och gå på birsta). Jag ska njuta av varenda gående sekund!

På nätterna ska jag sova och snurra som ett kebabspett som jag brukar göra. Jag ska bygga upp mig själv för att vara beredd på ett stort nederlag. Kom igen nu kroppen kör för faaa-an.

Hehe.

Närå

I min månaders långa frånvaro har jag..


Blivit några procent invalid.
Lite svullen... Där började allt. Det turkosa är inte mögel. Bara gammalt nagellack...
Jag vet nu hur det är att vara "rund om fötterna" i nyktert tillstånd!


Hoppat Milano-runt på kryckor. I regn dessutom, första och värsta kvällen!
Älskar Peters mun och näsa. Man kan gömma sig där inne.


Kollade på gaaaammla byggnader.


Men man fick dock inte spela trumpet där vi bodde i Italien.
Till min stora besvikelse.


Haft klassfest med stjärngossar och en blond mexican.


Kollat på kor. Mycket intressant.


Okej. Jag har gjort tusen andra saker också. Som jobbat, tränat, varit på sjukhuset, ätit, skrattat, gråtit och ibland älskat livet som det är just nu. För det mesta är det svart just nu.. Men ibland går strömmen igång igen för mig, och då är det underbart.

Jag har ett jobbigt problem jag går och bär på. (bokstavligt talat)
Folk lyssnar och tänker en knäskada. Jaha, så jobbigt, typ.
Men det är så mycket mer. Sånt ingen människa kan förstå, om man inte vart där själv. Jag är glad över att jag har en vän som vet precis hur det känns. Jag kan ärligt säga att jag tror inte jag skulle tagit detta så pass "bra" som jag gjort det utan henne.

Det sitter nämligen inte bara i knät. Utan i psyket också. Det har förändrat hela mitt liv, på tusen miljarder olika sätt. Därför måste jag börja skriva av mig. Här. Och ett tag framöver..